sandysdays

Både igår och idag så har tankarna snurrat sådär lite extra. Har tänkt mkt på mamma. Det är helt galet hur fort tiden går. Känns som att det var typ förra året hon somnade in, men i år blir det banne mig 6 år sedan. Dom här 6 åren har gått fort och mkt har hunnit hända. På gott och ont. Det har varit 6 väldigt känslosamma år. Det har gått upp och det har gått ner, men jag känner ändå att jag har växt som människa. Jag är en stark människa, även om jag oxå kan bryta ihop och gråta ibland. Jag skäms inte över att fälla en tår då och då... det är skönt för själen att gråta.

Grät som vanligt till kvällens avsnitt av Greys Anatomy. På något konstigt sätt så kände jag igen mig i kvällens avsnitt. Eller kände igen är väl kanske fel ordval... Men jag blev påmind om mammas tid på sjukhuset.
I början , när vi precis hade fått reda på att hon hade fått cancer och att den var obotlig, så ville jag inte åka till sjukhuset. Jag ville inte...eller jag visste inte hur jag skulle bete mig när jag träffade min cancersjuka mamma. Självklart åkte vi dit varje dag, men just i början var det bland det jobbigaste jag varit med om. Både jag och min bror satt oftast tysta och stirrade på tv:n när vi var hos mamma. Det var hemskt. Men efter några dagar så sa min mamma till oss att vi inte behövde vara rädda...hon var ju samma person, samma mamma som hon alltid hade varit...om än hon var sjuk. Så efter det tog jag tillvara på varenda besök. Berättade för mamma varje kväll hur mkt jag älskade henne innan vi skulle åka hem.

Det spelar ingen roll om det har gått snart 6 år eller om det skulle ha gått 16 år... jag saknar min mamma såååå fruktansvärt mkt. Tycker fortfarande att det är så förbannat orättvist att min mamma skulle få cancer och behöva somna in för gott.